Förra veckan träffade jag av ren slump en socialsekreterare från min hemkommun.
Hon hade något mindre skoj att berätta, att de slarvat bort faderskapet på min son.
De har alltså det att han är fader, men själva dokumentet saknas.
Hon ville att jag skulle kontakta honom, för de har förstökt men utan resultat.



Va i helvete gör man??
Jag svalde allt elakt jag hade att säga, och sa några mindre elaka saker till henne istället.
Avslutade samtalet och ringde några kontakter.
Inget resultat och igår mailade jag honom socialsekreterarens nummer och bad honom ringa henne.


Svar fick jag att det tänker han inte göra, han vill träffa våra barn.
(eller vårans barn, min prins och min princesa) så fint stavar han.


Vad fan händer?
Vad gör man?


Vill bara skita i det och låta socialen göra sitt jobb.
De får väl hämta honom själva då.

Här hemma så rullar allt på som vanligt med skola och barn :-)
Stressad till 1000 hade ett arbete om EU sen fick vi 2 dagar på oss att göra en hemtenta...
Jag är sådan att jag måste göra allt perfekt, jag kan inte lämna in ett halvdant arbete (undra varför)

Denna veckan har jag tänkt extra mycket på självkänsla och självförtroende.
Jag har en pissig självbild.
Jag är 164 och väger 48kg.
Jag anser mig vara tjock, jodå.
Äen om alla säger att jag är smal, vågan säger att jag är smal och BMI säger att jag är smal.
Jag ser mig själv som fet.
Han har gjort att jag ser mig själv som fet.
fet, ful, äcklig, gris, ful ful ful ful.
Oavsett hur många som säger motsatsen, så tror jag verkligen det.

Fast sedan har jag fått höra detta dagligen i flera år så det är kanske inte så konstigt.

Jag lever och mår hyfsat bra.
Mardrömmarna fortsätter, jag var ju av med dem helt i ett år ungefär, men nu är det alltså tillbaka.
Mycket som händer i skolan också som grädde på moset.

Jag har funderat på att tatuera mig igen, har 2 stycken just nu.
Barnens namn och sedan så tatuerade jag över ärren på ryggen från knivarna,
Nu vill jag tatuera in en text som har hjälpt mig oerhört mycket.

Jag läste någonstans om hemlig identitet.
Som fick mig att tänka på hur jag själv reagerade när jag fick det förslaget.
Hell no! tänkte jag.
Han har tagit 3 år ifrån mig.
Mitt hem.
Min kropp.
Min hemstad.
Barnens dagis.
osv osv osv.
Ska han få ta mitt släktnamn också?
Barnens födelsedagar?
Min födelsedag?

När ska "offren" hatar att kalla mig offer, sluta straffas?
När ska amn känna sig säker och kunna gå vidare?
Hur glömmer man allt?

Hur slutar man tänka på det?


Föreställ er att kunna gå med barnen och äta vart ni vill.
Att kunna shoppa vart ni vill.
Söka jobb i vilken stad ni vill.
Köpa hur vart ni vill.

Det kan inte vi.
Vi måste hela tiden tänka 8 steg före.
För vår säkerhet.

Många tror att tortyr inte finns i Sverige.
Att samhället fungerar så exemplariskt att inga behöver gå under jord.
Ingen behöver leva gömd för vi i Sverige är minsann så duktiga.

Det stämmer inte.

Jag vill vara den starka som överlevde.
Den starka som klarade det.

Men ibland är jag inte det.
Ibland är jag den lilla tjejen som hatar sig själv.
Hatar alla ärr, borde kroppliga och psykiska.
Hatar att jag än idag kan känna av misshandeln genom värk.
Hatar att jag ibland förvandlas till en blodtörstig häxa som vill ha hämnd.

Ibland så känner jag tvivlet.
Jag känner av det frö av tvivel som han sådde för så länge sedan.
Kan någon verkligen älska mig?

Är jag verkligen duktig i skolan, så skärpt och trevlig som mina vänner säger?
Eller säger de så för att det är synd om mig?

Ja ibland känner jag av det frö han sådde.







På tal om att tycka synd om, så hatar jag det.
Människor frågar om mina barn träffar sin pappa.
Nej svarar jag.
Okej, varför inte? frågar dem.
Ska jag berätta eller inte? frågar jag mig själv.
Ska jag skämmas för vad jag gått igenom, eller vara ärlig.
Bara spotta ut det för att undvika framtida frågor.
Jag väljer det som är lättast. Att säga det.
Spotta ut det snabbt och enkelt, som när man drar bort en plåster snabbt.
När de svarar Oj stackars dig.
Det är fan itne synd om mig, tänker jag.
Det är synd om mina barn,igen annan.

Det är faktiskt barnen som det är synd om.

Efter den första gången han slog mig så gick det utför.
Han fortsatte slå, trots att han lovade att inte göra det såklart, misshandeln blev värre och han började även misshandla mig psykiskt (ja det var nu jag märkte det iaf)
Han kontrollerade hur jag sminkade mig, kläder mm.
Tittade jag på någon kille på stan så fick jag såklart skit för det med.
Tittade jag konstigt på t.ex honom så fick jag skit för det.
Pratade jag för mycket med hans bror/bröder så fick jag skit för det.

Med skit för det menar jag att han slog mig.

Jag mådde sämre och sämre.
Jag kände mig mer och mer värdelös.
jag började tro att jag var ful och fet och äcklig.
Att ingen mer än honom kunde älska mig.
Jag var inte älskvärd.
Jag var korkad.
Allt negativt du kan komma på, det var jag enligt honom.
....och jag började tro på det med.




Efter flera år, närmare bestämt 2009.
Jag var höggravid och letade efter en väg ut.
Jag ringde socialen och bad om hjälp att flytta...
... de nekade mig.
Jag ringde igen och igen.
tillslut fick jag en tid, jag berättade inte allt, jag skämdes och var rädd.
Jag sa att han kränker mig, att vi bråkar och att jag inte orkar mer. Tillslut så börjar jag gråta.
Jag fick en väg ut, dörren till frihet stod på glänt. Jag gick genom dörren och fick en egen lägenhet.
Men jag var inte av med honom. Jag var livrädd för honom.
Lämnar du mig så dödar jag dig och barnen. Sade han med jämna mellanrum.
Men man ska komma ihåg att ett liv med en misshandlare är lika farligt som att lämna.
4 dagar innan min sons tredje födelsedag kom chansen.
Jag hade lagat kalops och som vanligt klankade han ner på allt, men något hade hänt.
Istället för att slå mig så tog han mina nycklar och gick.
Senare på natten, när barnen sov smällde han igen dörren när han kom tillbaka.
Han ville prata i vardagsrumemt sa han.
"Du har förändrats" sa han.
"Du är inte som förut."
Det var jag inte heller. Jag hade bestämt mig för att lämna, för gott.
Min dotter som var en månad gammal vaknade. Jag gick in i sovrummet för att amma henne.
Han följde efter och satte sig ner på sängen. Till en början var han tyst.
Sedan, som en blixt från klar himmel, gav han mig en örfil.
Du kommer lämna mig, eller hur?. Frågade han.
Jag visste vad som väntade. Det var som om jag kunde lukta mig till hans ilska.
Jag teg.
Han slog. Jag vet inte hur många gången han slog.
Men efter tre år så visste han att om han siktade mot huvudet så dolde håret blåmärkena.
Till slut så slutade han och jag satte mig upp med dottern i famnen.
Under alla slag så hade hon legat vid mitt bröst.
Vid sin mammas bröst där hon ska vara trygg.
Med lillan i famnen så skallade han mig så jag föll till marken.
Jag vet att jag tänkte. Hit men inte längre.

Pojken hade vaknat. Än idag så vet jag inte hur mycket han såg.


Resten är bara snurrigt.
Jag vet om att han svalde 100 st stilnoct.
Jag var ute, utan sonen. Varför han itne var med vet jag inte.
Jag trodde han följde efter.
Polisen bröt upp den låsta dörren, han låste efter jag lämnade lägenheten.
Dörren bryts upp och de hittar min son brevid honom, han var medvetslös.


Klockan är just nu 23:30 den 23 April 2011.
Detta hände den 20 September 2009.

Snart två år har gått, och ändå kan jag känna varje lukt.
I mina mardrömmar kan jag känna samma panik. Han kommer träffa bebisen.
Jag kan se min sons ansiktsuttryck när han vaknar och se honom slå.
Jag kan återgen se hans svarta ögon stirra.
Hans knutna näve sikta på migg huvud.
Jag minns allt. Förutom små detaljer.
Jag kan känna känslan när jag vaknar på hotellet och ska ringa min mamma och berätta att det hon så länge har misstänkt, allt stämmer.
Men... jag kommer inte ha modet att berätta allt. Jag kommer ljuga ännu en gång.
Jag kommer säga att detta var första gången.
Min egna mamma kommer välja att tro på mig.

Det är inte förren nästan sex månader sedan hon ställer fråga. "Men du XXX, var det verkligen första gången han slog dig"
Jag krossade min mammas hjärta den dagen när jag berättade.
Utan lögner, utan att uteelämna något så berättade jag Allt.
Kan ni föreställa er detta?
Att berätta för er mamma att under tre års tid så har jag, hennes dotter, blivit tvingad till sex, slagen, hotad med kniv/gevär/sax, strypt, sparkad på, hotad till livet,  kallad hora, fitta, slampa you name it.
Att berätta för min egna mamma, mina barns mormor att hennes barnbarn, pojken född 2007 föddes sex veckor för tisigt p.g.a att han sparkade mig i magen när jag var havande?

Jag är själv mamma och kan inte föreställa mig sen smärtan.
Jag kan bara säga såhär: Jag är emot dödsstraff, men om mina barn genomlider något sådant, så kommer jag vara den första som ändrar åsikt.

Att se det positiva i allt som sker är jättesvårt, men det är också nödvändigt, iallafall för mig, för att inte gå under totalt.
Det jag har upplevt är fruktansvärt, det är inget jag ens önskar att min värsta fiende ska få gå igenom.
Men jag har tagit mig ur skiten, och jag har två underbara barn.
Två barn osm är värda varenda smäll.
Men också två barn som jag har dåligt samvete för vad de har sett.
Två barn som i mina ögon inte har en pappa.

Vissa kvinnor säger att det som de gått iegnom formar dem, att det förändrar dem totalt.
Det kanske det gör också, men jag ser det som att jag har en erfarenhet, och det är vad jag väljer att göra med den erfarenheten som gör mig till den jag är.

Trots att det var 1½ år sedan jag lämnade honom, så har jag fortfarande mardrömamr då och då.
Alltid samma dröm : Att han träffade min dotter som var två månader i huvudet och läkaren säger att hon inte klarade det.
Det både var och är min största fasa att något ont ska hända mina barn.
Jag tror att få personer kan förstå denna skräck, att vara helt övertygad om att ens barn har dött.
Lättnaden när man vaknar och inser att allt bara var en dröm är obeskrivlig.
Det hemska är att det hade kunnat vara sanning.

Jag heter Nathalie, är 25- år.
Mamma till två barn.
Studerar.

Vad mer? Jag är inte ett offer, jag är en överlevare.
Jag är en kämpe och jag är stark.
Jag vågar se hopp i alla situationer.
Jag vågar leva.

Bilden nedan är på staden Pripjat, även kallad spökstaden.
Anledningen till att jag inte lämnade, eller att det tog mig 3 år att lämna är enkel:
Jag kände mig ensam, övergiven, isolerad.
Jag kände mig värdelös, att jag förtjänade att få stryk.
Jag kände mig äcklig och ful, att ingen skulle vilja ha med mig att göra.
Jag var rädd, livrädd både för min egen och mina barns skull.

Om du nu var rädd för barnens skull, varför lämnade du inte? Tänker ni nu.
Jo, jag fruktade att jag skulle tvingas lämna mina barn till honom varannan helg.
Utan att veta vad som pågår, utan att på något sätt känna att man har kontroll och kan skydda dem.

Det tog mig 3 långa år av misshandel, hot, våldtäkter och kränkningar att lämna.
3 år gick jag som ett spöke.
Varje morgon så undrade jag om jag skulle gå stryk.
Varje dag så lyssnade jag på hans tonläge, på hans fotsteg.
Försökte tolka hans ansiktsuttryck för att se om han skulle explodera.